Jag klarade det!

Innan start. Vi är otroligt nervösa. Det är lite läskigt att göra saker för första gången.

Här är jag trött, så jävla trött. Men otroligt stolt.

Nu kanske ni tänker så här: men 1 mil, kom igen, vad är det att vara så stolt över.

Jo, det ska jag berätta för er. Det var min första mil sedan knäoperationen, första gången jag sprang på typ ett år och första gången jag kastade mig ut och anmälde mig till en tävling. Så, då hoppas ni förstår mig. Känslan av att kunna är fantastisk. Jag kan om jag vill. Vi ses nästa år igen tjejmilen.

Sen vill jag så klart tillägga, idag är det måndag och min träningsvärk är grönjävlig, jag kan knappt gå. Har stått i crossen 60 min för att mjuka upp min stela kropp, sen ett varmt bad och nu "ice-gel" för att få musklerna att slappna av. Det gör ont men, det är värt det!

Jag är ingen talare...

Eller?

På torsdag är det dags för det första talet på höstens retorik kurs, jag ska tala om skog.
Japp.

Tur att jag inte tjänar pengar på det här.

Med rubriken så menar jag självklart att det är tur att jag inte tjänar pengar på mitt bloggande, för då hade min inkomst varit obefintlig den senaste tiden.

Det är den förvisso ändå, obefintlig alltså, med eller utan blogg.

Annars så är det mesta som vanligt, skolan har börjat och jag känner mig lite rastlös och instängd efter en fin sommar. Inget nytt alltså.

Hej bloggen! Jag har inte saknat dig alls.

Faktiskt inte det minsta.

Jag har fortfarande sommarlov, vilket innebär att jag jobbar minst 50 timmar i veckan.
Jag är fortfarande lycklig och älskar min M massor.
Jag är fortfarande lyckligt ovetandes om höstens eventuella misär.

Så, allt är som vanligt.

Oro.

Jag har sån ångest inför hösten.
Eller ångest är kanske fel, jag är snarare rädd och orolig.

Vad ska jag göra?
Hur ska det bli?

Den 8;e augusti vet jag mer, just nu känns det skakigt.

Lördag

Här sitter jag på Slussen.
Klockan är 06:00 och jag är på väg till jobbet.

Det blåser.

Idag är först dagen på båten, så här sitter jag nu och väntar, väntar på att någon med nyckel ska komma hit och släppa in mig.

Mitt allmäntillstånd är: trött.

Att var en av dem.

Ibland har jag så stora förväntningar på livet.
Ibland gör dessa förväntningar att jag lätt blir besviken och i värsta fall missunnsam. Det senare är något som jag verkligen ogillar med mig själv.

Att vara missunnsam är inte jag.

Trots att det inte är jag, så hugger vissa bilder, statusar och in-checkningar på alla sociala medier till lite extra djupt inne i mig. Jag vet om att alla inte har det sådär bra jämnt och jag vet om att jag själv är en av dem som "postar" bilder när jag har det bra. Så egentligen kan jag inte gnälla, jag kan enbart konstatera att ens egna förväntningar och andras vardag är ibland svår att leva upp till.

Ännu mer tårar.

Kristian Gidlunds sommarprat.
Vackert.
Skört.
Och så otroligt sorgligt.

1 vecka sedan.

Här sitter jag igen, på tåget alltså.
Denna gången så dricker jag inte kaffe och inte heller pratar jag i telefon.

Istället ägnar jag mig åt att gråta.
Anledningen till gråten är att jag just har lyssnat färdigt på Filip Hammars sommarprat och det var verkligen det finaste jag hört på länge. Tårarna som jag grät medan jag lyssnade var sådana lugna och fina som sakta rullar ned över kinderna. Sommarpratet var så vackert och ärligt, det berörde mig verkligen.

Sen tycker jag som vanligt att det är lite jobbigt att lämna mina tjejer och Gbg, så det påverkar mig också. Men nu ska jag hem till Sthlm och min M, vi har idag varit tillsammans i ett år, fint!