Jag klarade det!

Innan start. Vi är otroligt nervösa. Det är lite läskigt att göra saker för första gången.

Här är jag trött, så jävla trött. Men otroligt stolt.

Nu kanske ni tänker så här: men 1 mil, kom igen, vad är det att vara så stolt över.

Jo, det ska jag berätta för er. Det var min första mil sedan knäoperationen, första gången jag sprang på typ ett år och första gången jag kastade mig ut och anmälde mig till en tävling. Så, då hoppas ni förstår mig. Känslan av att kunna är fantastisk. Jag kan om jag vill. Vi ses nästa år igen tjejmilen.

Sen vill jag så klart tillägga, idag är det måndag och min träningsvärk är grönjävlig, jag kan knappt gå. Har stått i crossen 60 min för att mjuka upp min stela kropp, sen ett varmt bad och nu "ice-gel" för att få musklerna att slappna av. Det gör ont men, det är värt det!