Kan man (läs; jag!) dela upp sig i tusen bitar för att hinna göra allt och på så vis vara alla till lags eller kommer jag någonstans på vägen att tappa bort mig själv i alla halvmesyrer som jag åstadkommer i mina trevande försök att uppskatta hela världen?
Tanken om att kunna vara där för alla till 100% är svindlande, tänk om, om jag alltid hade tid och energi så att den räckte till alla, om jag kunde hinna allt jag vill och då även om jag kunde vara nöjd med det som jag faktiskt lyckas med.
Nu så känns det mer som att livet susar förbi mig, inget blir riktigt bra och jag känner mig svag. Jag känner att jag försummar de människor som jag bryr mig om och älskar detta till förmån för att hinna först i mål och vara bäst. Hur ska jag prioritera, hur ska jag göra och hur ska jag ta reda på detta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar