När maktlösheten slår till

Har precis gråtit som ett barn i telefon med en sjuksköterska på ortopedkliniken.
Jag visste att detta skulle bli jobbigt ibland så brister det ändå. Även om jag visste vad som skulle komma, så är det tungt.
Anledningen att jag ringde dem idag var att jag ville se om det fanns en möjlighet att byta tid för att ta bort gipset.
Det fanns det inte, ingen möjlighet alls.
Jag ville byta tid för att det krockar med ett obligatoriskt seminarium i skolan. Enda timmen som är inplanerad på hela dagen så blir det naturligtvis en krock. Ni kanske tycker att det är lite töntigt att gråta för en sådan sak. I såfall varsågoda. Försök själva att få ihop skola, livet och ett mupp knä.

Nog nu, det är ju inget som jag kan påverka. Får maila den kursansvarige igen och hålla tummarna för att det går att lösa. Ibland måste man bara få gråta som ett barn.