Underbara Håkan

Vid protesfabrikens stängsel la du din hand på min axel och sa att livet var något enkelt men jag kunde inte hålla med dig
På en betonglagd äng stod vi du bad mig ta kärlek lätt som en vind men jag var så ung och dumstridig och tårarna rann ner för min kind
För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar 
Och vem vet hur länge vi har varandra 
I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet mötte jag min kärlek