Första inlägget i år.

Det är den 17:e september och sist jag var här och skrev så var jag fortfarande gravid och rätt less på det. Nu är vår lilla prinsessa 10 månader, tiden flyger iväg, det har hänt så mycket sedan sist. Livet ser verkligen helt annorlunda ut, på ett bra sätt. Vi har gift oss och köpt hus! Bara en sån sak.

Jag tror inte jag kommer fortsätta att blogga, tiden eller orken finns inte riktigt, sen börjar jag helt uppriktigt sagt bli rätt trött på det mediala flödet. Kraven och kraven på att prestera känns orimligt höga, jag är ingen cool copy, jag är inte heller någon kreativ kommuinkatör, vad jag är vet jag inte riktigt. Min värld förändrades sedan jag blev mamma, mina prioriteringar förändrades och jag vet helt ärligt inte riktigt vad jag vill göra längre, vad det gäller karriär alltså. Privat så vill jag vara den bästa mamman för Vera och den bästa frun för M, utan att för den delen tappa bort mig själv. Jag gör så gott jag kan, det är mitt mantra, en kan inte göra allt och alltid prestera på topp, men man kan göra så gott man kan.

Nu är det november.

Snälla bebis kom nu. Jag vill få möjligheten att älska dig på utsidan istället. Att vara gravid är verkligen inte superkul alla gånger, även om jag nu har turen att må bra. Det är jobbigt och många gånger känner jag mig "instäng i min egen kropp", sen är jag även sanslöst sugen på ost, rödvin, bubbel och råbiff. Det kanske inte är helt pk att skriva att jag saknar allt detta, men det är ärligt.

Zombie

Att inte kunna sova på nätterna är jobbigt. O vissa kanske skulle påstå att man ska vänja sig vid osammanhängande sömn eftersom att det är så nätterna kommer bli när bebis väl är här. Jag håller inte med, det är som tortyr att vara vaken 3h själv på nätterna. Klockan släpar sig långsamt fram och Värtahamnens lampor tittar typ hånfullt på en. Min hjärna är inte vaken ännu, jag är på väg till jobbet, det känns inte bra.

Kanske dags att stänga ner här?

Jag tycker inte det är kul att ha en blogg längre, det är därför som jag aldrig skriver och för att jag inte har så mycket att skriva om.

Idag har jag varit i Täby C med F och pojkarna, det var trevligt och nu sitter jag själv i huset ute hos mamma o pappa. Jag hade självklart kunnat spendera kvällen hemma hos F men känner mig inte helt pigg.

Något jag saknar är en riktig "pang-helg". Helst av allt så skulle jag vilja vara dyngrak, dricka shots och skriksjunga till "på egna ben" i Gbg, men detta är ju såklart inte en rimlig eller passande aktivitet för ett preggo. Istället så sitter jag nu här själv hemma i Spillan på en lördag med datorn som enda sällskap eftersom att min telefon gick sönder igår, det går bra nu. Det rastlösa och rotlösa i mig vaknar till liv när det inte händer så mycket, tankarna far runt och hjärnan snurrar, det är inte alltid så bra alltså. Sist jag hade möjligheten att åka iväg på någon "aktivitet" eller vad vi nu ska kalla det var i början av juni..

Läser man min blogg kan inläggen ge en känsla av att jag aldrig är glad.

Humöret är verkligen minst sagt skiftande hos den gravida Sanna. Det är inte alltid skoj, jag känner inte igen min kropp och kan inte påverka det. Nu ligger jag i sängen och vilar, orkar/kan inte/vill inte göra något annat. Orkar inte ens laga mat. Sist jag åt ett lagat mål mat var i fredags, inte så bra.

Hungrig.

Jag är hungrig, tyvärr finns ingen enkel lösning på detta då det inte finns någon mat hemma.. Jag brukar vara bra på att koka soppa på en spik, men i detta fall så är uppgiften omöjlig. Någon som sitter inne på några bra trolleritips? För att gå till affären är faktiskt helt uteslutet, jag är alldeles för trött och kontot är alldeles för tomt.

Inget blir enligt plan.

Min rygg är som ett prickigt slagfält av värmeutslag, det kliar kan jag meddela. Anledningen till dessa värmeutslag är de härliga svettningarna jag fått i och med att jag har en infektion i kroppen. Sen fick jag antagningsbeskedet om de kurser jag sökt till hösten, jag kom naturligtvis inte in. Inget går min väg nu. Inget.

Fy.

Jag är inte gjord för sjukskrivning och vila, min rastlöshet vet inga gränser och mitt humör är sjunkande. Orken måste komma tillbaka och smärtan måste släppa, jag vill vara pigg. Fy för att ha det så här, synd att man inte bara kan sova bort hela dagarna.

Snälla.

Låt mig få komma hem idag.

3:e dagen

Det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Idag är det 3:e dagen på sjukhus, min blindtarm sprack på måndagen och blev bortopererad natten mot tisdag. Jag har ont. Det är tråkigt. Och inget blir som man tänkt sig.